att känna allt eller inget.

om de två senaste killarna jag har träffat då.
båda höll om mig som att de försökte beskydda mig från allt ont i världen, nästintill kramade för hårt.
för att sedan släppa och aldrig mer höra av sig.
är det allt? nä, men det var allt de här gångerna, tydligen. och gångerna dessförinnan också för den delen.
 
inte konstigt att man tappar suget. och lite av hoppet. när ska jag få uppleva riktig kärlek igen? såndär som känns, som känns hos båda? det är så himla meningslöst med fjärilar i magen utan att få de besvarade.
bekräftelse. säg nåt då. varför ska det vara så svårt att berätta hur man känner? nej men det gör man över sms, snapchat eller tinder. lättast så, pfft. fegt, tycker jag.
 
och så var det dags att fucka up, igen. vad hände? jo, jag vet precis vad som hände; jag vill(e) känna något, om så bara NÅGOT. spelade ingen roll vad, bara det var annat än de känslor som aldrig tycks bli tagna på allvar av någon.
för mycket alkohol, för lite omdöme, lagom för att sluta i tårar.
 
det saknas nåt. har jag sagt så länge och känner så starkt. det är de där jävla känslorna som ställer till det. önskar att jag kunde hitta någon som kände lika mycket, men det verkar inte vara det viktigaste; det där med att känslorna ska vara bestående. nej för det är tydligen kickar, rus, och ögonblick som räknas. men jag vill inte ha det så. i alla fall inte bara. för livet utgörs inte bara av korta sektioner, vissa saker vill man känna föralltid.
 
diary |